en natt.

I ett stökigt rum med alldeles för hög musik där jag sitter med rödmålade läppar, lockat hår och ett glas cider förstrött snurrandes i handen möter jag hans blick över bordet. Jag känner mig egentligen lite vilsen i allt det här. Lite som bambi ute på hal is för första gången. Jag vet inte riktigt hur man gör, vad jag känner eller vad jag vill. Han sträcker fram handen mitt i min vilsenhet. Jag tar den. Den är varm. Stabil. Jag ler, säger mitt namn och tänker ett tyst "tack". Tack för att nån, vem som helst, ser mig.
 
Några timmar senare satt vi där i varsin fåtölj i en lägenhet med Daniel Lemma på i bakgrunden, tända ljus och pratade. Sådär på riktigt pratade som man nästan aldrig gör. Om döden, religion, kärlek, ensamhet och jaget. Jag sa som det var. Om hjärtesorgen. Han grimaserade och sa "aj". Jag nickade. Sedan pratade vi om allt det där. Hur svårt och sorligt sådant där kan vara. Eller hur ensam man kan känna sig. Öppet, ärligt och utan vita lögner. Så som jag älskar att vara, för det är det enda jag egentligen trivs med att vara. Han var klok. Gav svar på tal. Funderade. Tänkte.
 
O när natten började ljusna till morgon la vi oss. Jag kände mig som en bräcklig fågelunge. Men utan tvekan släckte han nattdukslampan, öppnade upp sitt egna täcke och drog mig tätt intill sin kropp. Jag andades ut. Han lät sin hand glida över min rygg. Mjukt och försiktigt. Jag rös. Rös av välbehag av att bli rörd igen på det där sättet. För jag har känt mig så orörd. Så himla förbaskat jävla bortvald på alla sätt och vis men plötsligt fick jag ligga där med någon med snälla ögon som mjukt smekte min rygg. Någon som ville följa med mig även fast jag sa att jag kanske inte skulle vilja nånting alls, någon som inte avskräcktes av sanningen eller allvaret i mina tankar, någon som tog mig för det jag var.
 
Morgonen efter kramades vi hejdå. Bytte inte ens telefonnummer. Lät vår natt få vara en natt. Solen sken in genom persiennerna och jag stod i tshirt och trosor och tittade ut genom fönstret och kände något nytt innanför bröstkorgen. Kanske hopp. Hopp om att jag någon gång faktiskt kommer läka. Att någon gång kommer min kropp vänja sig vid någons annan händer smekandes min nakna rygg. Någon gång kommer jag vilja välja och själv bli vald igen. 
 
Anteckningar, våren 2013
1 kommentar