rubiks kub.

 
det är midsommar. jag har kört 5 timmar själv med en brusande radio. ligger i ett äckligt rum på ett vandrarhem i orsa. det luktar mögel och täcket har alldeles för många suspekta fläckar. men jag är sällan den som är den. och det var det enda rummet som fanns kvar i hela orsa denna helg tydligen. jag äter tonfisksallad direkt ur en kastrull och försöker bena ut orosmolnen innanför bröstkorgen. när någon frågar vad det är jag längtar efter är mitt direkta svar alltid "att landa, jag skulle vilja landa lite mer". det har varit mitt svar lite för många år och jag kommer på mig själv att bli less på den längtan. för den känns ju helt jävla omöjlig att nå. går det ens? går det att landa i ett liv som ständigt är på rull? vart är logiken i det? går det ens med en själ som min? som konstant har oaser av visioner men samtidigt så begränsat med ork när det väl kommer till kritan. jag är superkvinnan som avskyr superkvinnan. 
 
tillbaka till stockholm. onsdag och vi har skrivit kontrakt på vår nya lägenhet vi bytt oss till. jag går till blodcentralen efteråt. de har smsat säkert fem gånger nu när jag får ge blod efter graviditet och postgraviditet igen. de får sticka mig fyra gånger och gräver runt med nålen. som alltid. har så kassa kärl. dom tar mitt blodtryck. rynkar lite på pannan och frågar om jag är stressad. jag mumlar, tvekar, blir plötsligt lite ställd av frågan. försöker snabbt känna efter. är jag stressad? svarar nä. men ligger sedan på britsen och funderar. känner efter på riktigt. inser att ja, jo, hm, fan, juste, det är nog stress. lite som en konstant dålig morgonandedräkt ligger det där, subtilt men ändå illaluktande mitt i mina andetag. det är det taskiga med stress, att man kan normalisera det. så till den grad att man får för sig att det bara är ens andedräkt. 
 
jag vrider och vänder på livets alla små sidor, som om det vore en rubiks kub. dom är ju helt jävla omöjliga att lösa. men ändå är det min djupaste önskan. det jag längtar allra mest intensivt efter; känslan av att vara lite landad. även detta år tydligen. är det den *moderna* människans hamsterhjul tro? att så många av oss längtar efter att landa men lever i samtiden när vi alltid springer som idiotiska hamstrar i våra små hjul? kanske. jag jobbar på att slänga mitt hamsterhjul. det och få bort stressen ur mina andetag. 
1 kommentar
Felicia

Tack för dina texter. Dom når in ❤ Kram

Svar: Åh. Vad fint att dom gör det hos någon <3 Stor kram!
Sara