rubiks kub.

 
det är midsommar. jag har kört 5 timmar själv med en brusande radio. ligger i ett äckligt rum på ett vandrarhem i orsa. det luktar mögel och täcket har alldeles för många suspekta fläckar. men jag är sällan den som är den. och det var det enda rummet som fanns kvar i hela orsa denna helg tydligen. jag äter tonfisksallad direkt ur en kastrull och försöker bena ut orosmolnen innanför bröstkorgen. när någon frågar vad det är jag längtar efter är mitt direkta svar alltid "att landa, jag skulle vilja landa lite mer". det har varit mitt svar lite för många år och jag kommer på mig själv att bli less på den längtan. för den känns ju helt jävla omöjlig att nå. går det ens? går det att landa i ett liv som ständigt är på rull? vart är logiken i det? går det ens med en själ som min? som konstant har oaser av visioner men samtidigt så begränsat med ork när det väl kommer till kritan. jag är superkvinnan som avskyr superkvinnan. 
 
tillbaka till stockholm. onsdag och vi har skrivit kontrakt på vår nya lägenhet vi bytt oss till. jag går till blodcentralen efteråt. de har smsat säkert fem gånger nu när jag får ge blod efter graviditet och postgraviditet igen. de får sticka mig fyra gånger och gräver runt med nålen. som alltid. har så kassa kärl. dom tar mitt blodtryck. rynkar lite på pannan och frågar om jag är stressad. jag mumlar, tvekar, blir plötsligt lite ställd av frågan. försöker snabbt känna efter. är jag stressad? svarar nä. men ligger sedan på britsen och funderar. känner efter på riktigt. inser att ja, jo, hm, fan, juste, det är nog stress. lite som en konstant dålig morgonandedräkt ligger det där, subtilt men ändå illaluktande mitt i mina andetag. det är det taskiga med stress, att man kan normalisera det. så till den grad att man får för sig att det bara är ens andedräkt. 
 
jag vrider och vänder på livets alla små sidor, som om det vore en rubiks kub. dom är ju helt jävla omöjliga att lösa. men ändå är det min djupaste önskan. det jag längtar allra mest intensivt efter; känslan av att vara lite landad. även detta år tydligen. är det den *moderna* människans hamsterhjul tro? att så många av oss längtar efter att landa men lever i samtiden när vi alltid springer som idiotiska hamstrar i våra små hjul? kanske. jag jobbar på att slänga mitt hamsterhjul. det och få bort stressen ur mina andetag. 
1 kommentar

en natt.

I ett stökigt rum med alldeles för hög musik där jag sitter med rödmålade läppar, lockat hår och ett glas cider förstrött snurrandes i handen möter jag hans blick över bordet. Jag känner mig egentligen lite vilsen i allt det här. Lite som bambi ute på hal is för första gången. Jag vet inte riktigt hur man gör, vad jag känner eller vad jag vill. Han sträcker fram handen mitt i min vilsenhet. Jag tar den. Den är varm. Stabil. Jag ler, säger mitt namn och tänker ett tyst "tack". Tack för att nån, vem som helst, ser mig.
 
Några timmar senare satt vi där i varsin fåtölj i en lägenhet med Daniel Lemma på i bakgrunden, tända ljus och pratade. Sådär på riktigt pratade som man nästan aldrig gör. Om döden, religion, kärlek, ensamhet och jaget. Jag sa som det var. Om hjärtesorgen. Han grimaserade och sa "aj". Jag nickade. Sedan pratade vi om allt det där. Hur svårt och sorligt sådant där kan vara. Eller hur ensam man kan känna sig. Öppet, ärligt och utan vita lögner. Så som jag älskar att vara, för det är det enda jag egentligen trivs med att vara. Han var klok. Gav svar på tal. Funderade. Tänkte.
 
O när natten började ljusna till morgon la vi oss. Jag kände mig som en bräcklig fågelunge. Men utan tvekan släckte han nattdukslampan, öppnade upp sitt egna täcke och drog mig tätt intill sin kropp. Jag andades ut. Han lät sin hand glida över min rygg. Mjukt och försiktigt. Jag rös. Rös av välbehag av att bli rörd igen på det där sättet. För jag har känt mig så orörd. Så himla förbaskat jävla bortvald på alla sätt och vis men plötsligt fick jag ligga där med någon med snälla ögon som mjukt smekte min rygg. Någon som ville följa med mig även fast jag sa att jag kanske inte skulle vilja nånting alls, någon som inte avskräcktes av sanningen eller allvaret i mina tankar, någon som tog mig för det jag var.
 
Morgonen efter kramades vi hejdå. Bytte inte ens telefonnummer. Lät vår natt få vara en natt. Solen sken in genom persiennerna och jag stod i tshirt och trosor och tittade ut genom fönstret och kände något nytt innanför bröstkorgen. Kanske hopp. Hopp om att jag någon gång faktiskt kommer läka. Att någon gång kommer min kropp vänja sig vid någons annan händer smekandes min nakna rygg. Någon gång kommer jag vilja välja och själv bli vald igen. 
 
Anteckningar, våren 2013
1 kommentar