nedklottrade anteckningar på glömd post-it lapp.

 
jag vet egentligen inte om jag vågar. men jag längtar så mycket efter att ställa ord bredvid varandra. skriva om det som faktiskt är. om det som faktiskt känns. om sånt som varit eller kommer att bli. om det fina, om det fula. måla vita ark med svarta ord och leka med formuleringar. och samtidigt också bara få ha en plats att visa sånt jag tycker är fint. sånt jag tycker om. som loppisfynd eller bilder när min son ler. utan mer djup än så. så jag ger det ett försök här. där ingen text någonsin får läsas som en hel sanning. hela mitt jag, mitt liv kommer aldrig, aldrig rymmas på vita ark. så snälla läs det inte så. det ger mig smärre panik. utan läs det som små valda fragment. som någons små nedklottrade anteckningar på en glömd post-it lapp. 
 
okej? okej. då försöker jag våga. 
0 kommentarer