kom. vi försöker.

anteckningar februari 2017
 
det är i slutet av februari,
jag har gråtit på skolans toaletter, varit trött.
sorgsen. matt, över att behöva orka med livets skiftande.
vi har somnat med ryggarna mittemot för många kvällar i rad. 
försökt mötas men mest stångats.  
det är så lätt att glida ifrån, varsamt isolera känslor i egna små hörn och glömma att bjuda in. 
vara ett vi och samtidigt ett jag. båda med full rätt att få existera. 
jag krokar försiktigt mitt pekfinger runt hans lillfinger där vi går bredvid.
gruset knastrar skönt under fötterna och fåglarna kvittrar. 
på vårt bröllop dansade vi till den finaste svenska kärlekslåten jag vet. 
hon sjöng "om jag frågar snällt, vill du försöka? kom och dansa med mig"
och han blev så rörd att tårarna rann där vi med tafatta fnissande fötter försökte föra oss runt ett dansgolv i långsam takt.
aldrig har jag känt mig så älskad som då. 
 
jag tänker aldrig påstå att välja någon annan är lätt. 
för det är aldrig ett val. det är flera. 
vi kan byta statusar på facebook, säga "jag älskar dig", sätta ringar runt våra fingrar, stamma ut löften. 
men ändå måste man välja om. konstant. 
vakna upp en sketen jävla tisdag och ändå orka välja. 
om å om å om igen. 
kanske är det nog ändå det som är svårast i det långa loppet där vi rusar igenom fas efter fas i livet. 
att stå inför samma val flera gånger om. 
 
så vi rör det känsligaste, det så många är så rädda för. 
men om vi aldrig rör det vi är mest rädda för, äter den då inte upp oss istället?
tuggar sönder oss, spottar ut oss och låter oss ruttna i våra mest skrämda hörn?
jag tror det. så jag rör darrande vid det jag är mest rädd för. 
 
å så får vi försöka.
ibland bara en gång, iband flera gånger om innan vi lyckas nå fram.
men över livets dansgolv för vi oss fortfarande fram med sökande fötter.
just nu ibland lite tafatta, för så är livet just nu. 
och det är okej, det också.
jag gör mitt yttersta i att omfamna det. 
 
hans händer är fortfarande varma, hans blick öppen. 
jag trycker min nakna morgonvarma kropp tätt intill hans. 
tänker att jag har ingen jävla aning, men om vi inte hittar hem, så får vi väl bara försöka igen. 
0 kommentarer

nedklottrade anteckningar på glömd post-it lapp.

 
jag vet egentligen inte om jag vågar. men jag längtar så mycket efter att ställa ord bredvid varandra. skriva om det som faktiskt är. om det som faktiskt känns. om sånt som varit eller kommer att bli. om det fina, om det fula. måla vita ark med svarta ord och leka med formuleringar. och samtidigt också bara få ha en plats att visa sånt jag tycker är fint. sånt jag tycker om. som loppisfynd eller bilder när min son ler. utan mer djup än så. så jag ger det ett försök här. där ingen text någonsin får läsas som en hel sanning. hela mitt jag, mitt liv kommer aldrig, aldrig rymmas på vita ark. så snälla läs det inte så. det ger mig smärre panik. utan läs det som små valda fragment. som någons små nedklottrade anteckningar på en glömd post-it lapp. 
 
okej? okej. då försöker jag våga. 
0 kommentarer