med kullerstenen under foten.

 
När Noah var 8 veckor fotograferade jag ett bröllop i Varberg. Vi sov hos farmor och farfar. Var sådär i efterhand rätt sköra. Liksom nya i allt. Navigerande. Sökande med känslosamma virvelvindar innanför bröstkorgen. Konstant i processen i att lära känna den nya familjemedlem som nu var en del av oss. Efter bröllopet på lördagen packade vi bilen och styrde bilen mot Oskarshamn och en nattbåt med Gotland som slutdestionen. Noah började gråta efter några timmar. Vi stannade gång på gång. Försökte trösta. Vyssja och söva. Insåg i panik att vi skulle missa båten om vi inte körde på. Så Noah grät å jag satt där i mörkret nerhukad över hans bilstol och försökte klappa, klappa, klappa och trösta. Tillslut lät vi Norah Jones stämma ljuda högt genom hela bilen. Då somna han. Kanske för att det var en bit av hemma han kände igen, mitt i allt flängande. Och jag satt där bak i bilen, i mittensätet, med handen mot Noahs lena sömnvarma kind och tittade ut genom en mörk skog som passerade, trött i varenda vrå av kropp och själ och tänkte "jag vill bara landa, låt mig bara få landa".
 
Å kanske var det just det vi även fick göra, om så bara för en kort kort stund där i Visby i mitten av augusti. Med kullerstenen under foten, solsken i ögonvrån och med lukten av tång djupt ner i lungorna. 
 
 
Här bor min mormor och hennes man. Med ett hus i Visby precis innanför murarna. En idyll. Men mest har jag varit ute i Gnisvärd under min barndom, dit dom flyttar så fort våren står och smygtittar runt knuten. För Gnisan slår ändå hjärtat som allra hårdast för. Men på senare år har jag lånat Visby-huset någon helg då och då. Det ligger mig varmt om hjärtat det med. För att tja, Visby är alltid Visby och så älskar jag mormors hus. Så fyllt med konst, färg och form. Så långt ifrån trender eller det-ska-vi-på-vissa-vis-normer. Finner det lika förlösande varenda gång och tänker att en dag ska mitt hem bli likadant. Vackert men konst(igt) med färg och form i varje hörn. Där det ska sitta i väggarna att there is no more fucks to give. Att det bara är att skapa, vara och inte finns så satans många rätt-eller-fel-svar. 
 
 
Men så där var vi. Och jag var lycklig. På det där barnasättet ni vet? Utan förbehållning. 
 
 
Visby var nästan tomt på sommarens gäster. Vi kom på söndagen när alla hade åkt hem för säsongen. Så överallt fanns det plats utan hetsiga Stockholmare med konstant framåtanda i sina blickar. Bästa tiden för Visbyhäng med andra ord. Vi fann ett nytt favoritfik med det vackra namnet "ett rum för resande" och fick nybakat bröd och rykande varma kardemummabullar av bagaren. Satt på torget, hörde skön jazz strömma från caféet fönster, vinklade hakorna upp emot solen och njöt. Fanns till. 
 
 
 
Vi strosade stan. Köpte nya skålar. Skrattade åt Noah vars kinder dallrade som géle av all kullersten. Gick hem igen. Tog otaliga powernaps i kökssoffan med Noahs snusande andetag kittlande under halsen på en. Matade. Bytte blöjor. Tog disken. Jag med känslan av att vilja göra mer, men inte orka mer. Min eviga förbannade känsla. 
 
 
Men lite orkade vi ändå. Så om dagarna åkte vi på små utflykter. Som ut till Gnisan för att låta mormor och Mofito hälsa på lilleman en första gången. Eller som till en enorm loppis i en gammal tågstation där allting låg på hög och jag vart överlyrisk. Eller som till en restaurang för överhajpad lunchbuffé med gungor i trädgården. Lite sånt orkade vi.  
 
 
Om kvällarna, efter vi ätit indiskt eller tacos på innergården, satte vi Noah i bärselen och gick utmed muren ner till havet för kvällspromenader. Tittade på några sista semesterfirare, spanade på solnedgångar och kände Noahs huvud sakta bli allt tyngre mot ens bröstkorg. Pratade om inget särskilt. För det finns liksom inte så mycket till övers när man är med om något livsomvälvande, lärde vi oss den sommaren. Och jag tänkte att jag inte förstod varför så många hetsar över det där att "bevara relationen" så tidigt. I längden, givetvis. Men så tidigt? Nä. När livet kastas omkull vet jag inget större behov hos mig själv än att få lufta det. Så det gjorde vi den sommaren. Luftade tillsammans för att någonstans hjälpa oss Bambidarrigt föra fötterna vidare i det som nu skulle va vår nya vardag. Men när solen nådde havet vände vi hem. Gick upp för alla backar igen. Byttes av när mitt bäcken sa ifrån med Noahs tyngd på axlarna. Sedan trängdes vi ihop i dubbelsängen med Noah i mitten. Somnade för natten. 
 
 
Noah fyllde prick två månader. Vi klädde honom som en liten brittisk tant på solsemester och föll i ännu mer förälskelse i denna nya lille människa som tydligen var vår son. Å innan vi tog båten över till fastlandet igen, åt vi nutellaglass på Glassmagasinet och lät nuet bara få sjunka in. Å hur än nybörjardarrigt, skört och trevande livet just då var den där sommaren så fick vi, för tre dagar, landa en kort, kort stund där i mitten av augusti. Fint ändå. 
0 kommentarer