lockjävlar, boss ladies & annat där emellan.

 
 
Jag kämpar på med att fortsätta äta regelbundet och näringsrikt, sväljer en D-vitamin om dan’ och försöker få en dos solljus varje dag. Sådär som dom säger att man ska. Men än känner jag ingen skillnad. Jag tog ut hormonspiralen och vart visserligen mindre vresig. Men ändå. Livet är egentligen bra. Meningsfullt, värdefullt, äventyrligt och allt det där. Men lågheten är ändå där. Som ett lock på livet. Gör allting lite mer dämpat, lite mer tungt. Varje vinter kommer den. Knackar inte ens på innan utan stampar bara rakt in. Så tröttsamt, så respektlöst. Jag blir så förbannad, så less att jag allra helst bara vill slåss. Skrika "men ge dig för i helvete". För jag har spenderat så många år av mitt unga liv med det där locket på. Och jag har redan åkt hela karusellen flera gånger om. Gått i terapi. Ätit si, ätit så. Tränat hit, tränat dit. Vänt in och ut på själens innehåll, granskat varje bit för sig och varsamt försökt lappa ihop bitar av det som var jag igen. Å jag menar inte att man nånsin blir klar eller att man inte kommer behöva åka den där karusellen flera gånger om igen i sitt liv, men inte just nu. För livet är bra. Ändå är den där. Helvetes-jävla-lock-jävel. Och jag börjar inse att jag nog likförbannat nog är en av de där som blir absurt påverkade av mörkret. Liksom mer på allvar. Jag får svårare att andas djupt ner i magen. Svårare att tänka klara tankar om mig själv. Blir skörare, mindre och mer darrig i blicken. 
 
 
Steker bananpannkakor och ringlar sirap över till mellis en fredag när hjärnan törstar comfort food. Noah sover i över två timmar. Det händer aldrig annars. Jag hinner dricka hela två koppar kaffe. Klär mig i min gula regnjacka en tisdag. Blev härligt flirtad med på en buss och jag kan knappt minnas senast det hände. Har jag slutat titta eller är det för att ingen tittar? Jag kollar in litteraturlistan för vårterminen. Får ett sug av längtan och samtidigt ett sting av matthet av tanken att behöva ta sig in i en ny klass som redan varit en klass i ett år. När jag egentligen verkligen tyckte om den jag först började i. Byta sammanhang konstant - min lott i livet verkar det som vissa gånger. Känner en viss mättnad inför det. Eller kanske det snarare är en skörhet?
 
Köper en svart basker. Får hem en jacka i den perfekta nyansen av rött. Virar den senapsgula halsduken runt halsen. Möter min spegelbild, blir själaglad och känner mig plötsligt lite mer i mitt esse och tänker att "kanske det ändå går att hitta tillbaka?". Till powern inom. Hon med färg, tränad booty och med ett uns starkare självförtroende i blicken återigen. Den har fattats ett tag. Det går an visserligen och kanske det tillhör detta nya liv såhär i början i allt navigerade om vad livet och en själv numera är men jag saknar henne ändå. Min boss-lady. 
 
 
Vi har bestämt oss. Gjort kalkylerade dokument. Stolpat upp statregiplaner. Följt magkänslan. Nästa år drar vi. Skiter fan på mig av peppen redan. 
0 kommentarer