en ny tid.

om fyra veckor börjar jag plugga igen.
lämnar en mammaledighet jag inte vet om jag ska vara nöjd med eller inte.
jag har varken skaffat andra mammakompisar, druckit särskilt många lattes eller diskuterat bajsblöjor in i förbannelse. 
jag har inte känt behovet. kanske för att jag jobbat så pass mycket. haft overload i min socialt-umgänge-bank. kanske för att jag blir osäker på den här nya världen. föräldrarbubblan. 
 
jag har testat några gånger, av ren slump.
mammor som börjat prata med mig på ett tåg. 
föräldrar jag mött på någon enstaka musiklekis jag gått på med noah. 
det är trevligt men jag blir innerst inne lite blyg. osäker på vad man ska säga, fråga, diskutera.
men jag är ju sån. katastrofalt urkass på löst kallprat. 
och det är, av det jag sett och förstått, ändå en hel del sånt.
men jag vet inte hur man gör, även fast jag ibland kanske skulle vilja.
börjar genast babbla om någonting djupare, börjar fråga om deras relation till sin egna mamma och om komplicerade känslor av att emellanåt bli less på sitt barn eller att känna sig kvävd, rädd, arg.
jamen ni vet. 
too much, too early. 
men jag är ju sån.
kass på kallprat, kass på spel.
 
 
landar någonstans ändå tryggt tillslut i att jag är nöjd. lycklig och tacksam. fast min mammaledighet kanske inte sett ut som många andras. 
 
för jag har lärt känna en helt ny människa. mitt barn. 
fått visa honom träden skifta från grönt till gult rött brunt. 
lärt mig vart han är kittlig, vilka ljud han tycker är roliga och vart i nacken man ska dra med fingret så att han börjar rysa.
sett han upptäcka fingrar, tår och roliga färger. 
kämpat med känslor av att vara ovärdig som mamma, men sakta funnit en större trygghet.
bytt otaliga bajsblöjor jag undrar om jag nånsin kommer vänja mig vid, skrattat åt hans sprattliga ben och roliga ljud och sett andra jag håller kär ta noah till sitt egna hjärta.
 
känt mig rik.
varit tålmodig.
icke-tålmodig.
lycklig.
arg.
 
sövt och buffat rumpan i oändlighet.
känt innerlig ro när en tung bebiskropp sovit tryggt på min mage.
stundtals varit oerhört less men mestadels mest stått i beundran över vilken fantastisk liten varelse vi lyckats skapa. som jag är mamma till. det största och märkligaste jag varit med om.
men above all, har jag börjat lära mig älska på ett sätt jag aldrig förut älskat. 
för det är sant, det dom säger. 
det är ny sorts kärlek.
 
nu tar snart pappan i huset över.
jag ska in i en ny klass. hoppa på jurdikkurser jag är lika peppad som livrädd inför. 
plötsligt få till att ha en egen vardag med ett familjeliv.
jävlar så vuxet det känns? 
men jag ser fram emot det. känner till och med en antydan av längtan.
misstänker att det kommer passa mig. 
få både ocket lite mer än vad en mammaledighet ger. 
och samtidigt känns det som alltid när en epok fasas ut till en ny - ett stänk av vemod att någonting är över. 
 för ja, nu snart börjar onekligen en helt ny tid. 
0 kommentarer