småbitar.

norah jones oh:ar från ipaden.
han ligger på mage, med huvudet vänt ifrån mig.
jag buffar långsamt på rumpan, ser att kroppen ger vika för sömnen. 
håller mig ifrån att pussa den där lena, mjuka nacken. 
tänker, för tusende gången, att tänk, att jag är mamma till någon. 
 
 
jag är vresig. 
konstant.
långt ifrån kåt, glad, härlig.
mestadels bara lättirriterad. 
alex går genom ett minfält. 
jag exploderar utan förvarning.
misstänker den där hyfsat nyinsatta hormonspiralen.
blir ännu mer vresig.
vilket jävla elände så många kvinnor konstant förväntas utstå.
på onsdag tar jag ut den hur mycket min barnmorska än argumenterar.
får väl bli en 10 - barns morsa utav mig.
 
 
de vaggar oss i hamn med sitt fnitter, värme och generositet. 
säger "hej, vi kommer hem till er och lagar middag" när vi står med hängande huvud av trötthet.
de bjuder över en söndag. skickar med oss en burk hemgjord kola och ser till att låna en alldeles för liten bil att skjutsa hem oss i, nu när vi ingen egen bil har. 
smittar till konstanta skratt.
delar det som gör skaver, gör ont,
å allt fler bitar om vilka dom är. och vilka vi är.
de sitter artigt med på våra släktkalas, snackar med våra familjer och bjuder på sig själva.
vi hör av oss sent en kväll dagen innan och frågar försiktigt om hjälp. de skriver självklart. å går upp tidigt en lördag i september, hjälper oss ställa i ordning en doplokal och stannar sedan kvar tills allting är diskat, städat och klart efteråt. bara sådär. utan att vi knappt bett om dom, gör dom ändå.
å så håller de om noah, vaggar, busar och och förundras över honom, precis som vi.
är konstant så varma och låter oss veta att vi är omtyckta. 
 
i det rum som blivit vår vänskap kommer vi alla som vi är. 
inga krusiduller. men alltid generöst, snällt och utan spel. 
och jag vet liksom inget finare än den sortens vänskap.
kravlös och jämlik uti vartenda hörn. 
den bästa kryddan att strö över livet med. 
0 kommentarer