en extra mil, my ass.

 
en andra advent och ångesten sitter någonstans i halsstrupen. jag hinner inte. orkar inte. ligger långt jävla efter på min to do lista för företaget. disken står i högar. på golvet trängs fläckar av spya, ersättning, mosad banan och dammråttor. alex jobbar ännu en natt och jag är så less på att inte ha honom hemma. men vi har valt så. för att få ihop ekonomin, drömmar, vardagen. varje kväll de senaste veckorna sätter jag mig här. framför datorn. tänker nu. nu jävlar köttar jag. eller, nu kör jag ett sjujävla städrace. gör allt. spurtar den där extra milen. jag tänker ofta så. kring allt slår det mig. "jag kör en extra mil bara". för kunder. för företaget. för familj, vänner, städningen, noah, veckomatsedeln, träningen, fredagsmyset, you name it. men jag orkar inte. är så innerligt trött att det på fullt allvar tar mig åtta dagar att orka svara på ett mejl eller veckor innan jag orkar vika all ren tvätt som ligger på byrån. så jag sitter med ångest i halsstrupen kväll in, kväll ut. för otillräckligheten är oändlig. skulden av jag inte alltid gjort mitt bästa rent av frätande. och det handlar sällan om jag inte gjort någonting alls, utan att jag inte gått den där extra milen jag nånstans tar för givet att jag bör ta. så jag tänker. kanske jag borde öva bort den där milen. va nöjd med färre mil. kanske rent av bara kilometrar. enstaka steg. kanske oftare svara mig själv "en extra mil? my ass att jag går"
0 kommentarer