om vänskaper som håller & en tredje advent

I många år har jag tyckt det varit klurigt med vänskaper. Inte på det viset att jag inte haft vänner eller inte fått inviter att bli vän med men jag vet inte. Kanske att jag är kräsen men mest tror jag att jag rätt tidigt insåg att jag inte riktigt mäktar med bekants-vänner. Ni vet. Vänner man har för olika behov. Någon som en kanske endast tränar med. En annan en endast festar med. En tredje en mest pratar relationer med. Osv. Jag har aldrig klarat av det. Är liksom inte så... sorterad själv. Vill nånstans egentligen bara vilja kunna va. Klampa in i vänskapens rum och annonsera "tjabba, här är jag med hull och hår" och att det är fullständigt okej. Veta att i detta rum delar vi asflabbet, skörheten, struntsnacket och allvaret. Ibland äter vi vällagade satsiga middagar ihop å andra gånger (läs: mest) tacos. Inget värderas. Inga krav finns. Det får liksom bli som det blir eller orkas med. Men kanske något utav det viktigaste för mig har varit att inte hamna i relationer där det bara är jag som ger å ger å ger. Där det bara är jag som minns vad som berättats eller där det bara är jag som frågar. Orkar dessutom inte ens tänka på hur många relationer jag blivit terapeutpolarn' som själv aldrig får vara liten nån gång. Nä. 
 
Så därför är det nästan inget som gör mig lyckligare än att jag de senaste åren fått en kompisskara som skapar just det där rummet av bara-vara:ndet. Känner mig så oändligt lyckligt lottad att ibland ha middagar där vi avverkat samtal som nuddat alltifrån politik, onani, om vi har en själ eller inte, jobbiga familjerelationer, jämställdhet i relationer till sånt som gör riktigt jävla ont i ens liv just nu. Till att ibland ha middagar där vi mest leker lekar och skrattar och inte orkar nudda ett enda matnyttigt samtalsämne under hela kvällen. Eller inte alls endast ha middagar utan åker på utflykt. Upptäcker något nytt. Äter en god hamburgare, leker Fångarna på Fortet eller går på någon utställning vi efteråt kan konstatera att vi inte fattade pga. fattar aldrig konst. Där vi tillslut känner oss så trygga med varandra att någon erkänner "oj, sorry, den luktade - jag fes". Sådana rum gör mig alldeles silkenslen längst in i hjärteroten. Får mig att landa. Känna att ahh. Här får vi alla ba va. Gött.
 
Ville nånstans bara först dela den känslan om vänskaper som skapar det där rummet. För ikväll fyllde vi nämligen hemmet med några av den där kompisskaran igen.
 
 
 
Idag bjöd vi alltså in på adventsmys, lite i sista minuten (som alltid, heh) där dom som kunde fick komma. Jag drog av några grankvistar i skogen med dåligt samvete (sitter fortfarande djupt som fan det där man fick lära sig som liten; inte dra av pinnar från träden) och dukade lite juligt. 
 
 
Nattade Noah. Värmde glögg. Tände ljus. Kokade upp gröten. Torkade bort svetten av lite sista-minuten-hetsig-dammsugning. Väntade vid fönstret. 
 
 
Så droppa dom in. Lilleman vakna och blev bortskämd med uppmärksamhet och underhållning. Vi smutta glögg, lassa upp gröt och lät magarna bli mätta och belåtna. Och jag glömde ta kort. För det gör jag alltid. Kanske för att jag generellt är rätt less på att kort efter en bröllopssäsong men allra mest för att jag oftast är där. Och det är ju egentligen helt rätt men för varje år när jag tittar tillbaks på årets bilder tänker jag "vart är våra vänner?" och tänker att jag måste bli lite, lite bättre på att ta kort från mitt egna liv, vänner och familj. Men i alla fall. Jag älskar det där. Äta mat över ett köksbord med tända ljus och se ansikten man håller kär runt om. Stanna upp en stund och ba njuta. Plus; se hur ens olika vänner som en lärt känna från olika sammanhang bit för bit lära känna även varandra lite bättre. Sånt är liksom extra fint. 
 
 
Och så denna nya dimension numera. Med den nya medlemmen i klubben våra vänner liksom får ta på köpet nu, vare sig dom vill eller inte. Noah. Inga av våra vänner har barn. När vi blev gravida vet jag att jag sörjde just det - att nu skulle vi plötsligt ta sjumilalånga kliv in i en helt annan fas i livet än våra vänner. Inte för att jag nånsin tänkt att en skulle tajma, men ändå. Graviditeten kom så oväntat och i Stockholms mått mätt är vi unga förstagångsföräldrar. Men nu ligger även han där i bara-vara:ndet rummet på magen och sprattlar. Så overkligt och samtidigt självklart. Tar in våra vänner med sin blick och lär känna dom, han med. Blir ibland ledsen när vi blir för hetsigt högljudda när vi leker men lär sig tillslut att det inte är något farligt. Att det bara är att vänja sig, för i denna klan tillhör han numera, vare sig han vill eller inte (hehe). 
 
 
Och våra vänner? Utan att vi ens bett om det eller ärligt talat ens förutsätter det tar dom Noah till sitt hjärta. Busar, sjunger en sång, kravlar sig ner på marken bredvid honom, tittar in honom, turas om att hålla koll på honom, skrattar glatt åt hans sprattliga ben, pussar och gosar. Satan så fint det är att få se. Och ikväll, när vi satt där tänkte jag vilken ynnest denna klan är. Och att tanken om att denna klan någon gång kanske kommer bli berikade med fler, antingen nya vänner eller fler barn, så att vi får utöka sittplatserna runt bordet, kanske rent av köpa ett större bord för att fler ska få en självklar plats i bara-vara:ndet-rummet vi tillsammans skapat, känns som den största rikedomen. 
0 kommentarer

lockjävlar, boss ladies & annat där emellan.

 
 
Jag kämpar på med att fortsätta äta regelbundet och näringsrikt, sväljer en D-vitamin om dan’ och försöker få en dos solljus varje dag. Sådär som dom säger att man ska. Men än känner jag ingen skillnad. Jag tog ut hormonspiralen och vart visserligen mindre vresig. Men ändå. Livet är egentligen bra. Meningsfullt, värdefullt, äventyrligt och allt det där. Men lågheten är ändå där. Som ett lock på livet. Gör allting lite mer dämpat, lite mer tungt. Varje vinter kommer den. Knackar inte ens på innan utan stampar bara rakt in. Så tröttsamt, så respektlöst. Jag blir så förbannad, så less att jag allra helst bara vill slåss. Skrika "men ge dig för i helvete". För jag har spenderat så många år av mitt unga liv med det där locket på. Och jag har redan åkt hela karusellen flera gånger om. Gått i terapi. Ätit si, ätit så. Tränat hit, tränat dit. Vänt in och ut på själens innehåll, granskat varje bit för sig och varsamt försökt lappa ihop bitar av det som var jag igen. Å jag menar inte att man nånsin blir klar eller att man inte kommer behöva åka den där karusellen flera gånger om igen i sitt liv, men inte just nu. För livet är bra. Ändå är den där. Helvetes-jävla-lock-jävel. Och jag börjar inse att jag nog likförbannat nog är en av de där som blir absurt påverkade av mörkret. Liksom mer på allvar. Jag får svårare att andas djupt ner i magen. Svårare att tänka klara tankar om mig själv. Blir skörare, mindre och mer darrig i blicken. 
 
 
Steker bananpannkakor och ringlar sirap över till mellis en fredag när hjärnan törstar comfort food. Noah sover i över två timmar. Det händer aldrig annars. Jag hinner dricka hela två koppar kaffe. Klär mig i min gula regnjacka en tisdag. Blev härligt flirtad med på en buss och jag kan knappt minnas senast det hände. Har jag slutat titta eller är det för att ingen tittar? Jag kollar in litteraturlistan för vårterminen. Får ett sug av längtan och samtidigt ett sting av matthet av tanken att behöva ta sig in i en ny klass som redan varit en klass i ett år. När jag egentligen verkligen tyckte om den jag först började i. Byta sammanhang konstant - min lott i livet verkar det som vissa gånger. Känner en viss mättnad inför det. Eller kanske det snarare är en skörhet?
 
Köper en svart basker. Får hem en jacka i den perfekta nyansen av rött. Virar den senapsgula halsduken runt halsen. Möter min spegelbild, blir själaglad och känner mig plötsligt lite mer i mitt esse och tänker att "kanske det ändå går att hitta tillbaka?". Till powern inom. Hon med färg, tränad booty och med ett uns starkare självförtroende i blicken återigen. Den har fattats ett tag. Det går an visserligen och kanske det tillhör detta nya liv såhär i början i allt navigerade om vad livet och en själv numera är men jag saknar henne ändå. Min boss-lady. 
 
 
Vi har bestämt oss. Gjort kalkylerade dokument. Stolpat upp statregiplaner. Följt magkänslan. Nästa år drar vi. Skiter fan på mig av peppen redan. 
0 kommentarer

lite hederlig vanlig jävla julefrid.

 
utanför singlar stora snöflingor ner flera timmar i sträck. 
det är två veckor kvar till jul tydligen.
så vi kånkar upp den enda jullådan vi äger. 
packar upp den ena tomten fulare den andra.
jag trycker ner mossa i adventsljusstaken. 
alex monterar upp plastgranen jag avskyr, sätter dit ljusslingan. 
konstaterar att den har samma watt som de där sjukhuslamporna, men hajfavjar ändå för det faktum att den i vare fall funkar för andra året i rad.  
och nä, hos oss finns inga vackra, dyra eller unika vintagefyndade julkulor.
här stoltserar vi med ICAS egna och någonting som mormor en gång virkat. 
 
 
vi sätter på julmusik.
säger "fan, vi borde kanske ta kort på det här? du vet, noahs första jul å allt"
så jag gräver fram kameran. tar oengagerat suddiga bilder på rad.
alex tar som vanligt ännu suddigare.
sen turas vi om att stå med noah i famnen vid granen för att se blida, lyckliga och harmoniska ut.
men noah är skittrött, jag har smutsigt hår och sladdriga pattar som hänger fritt. alex svettas.
tillslut drämmer noah ivrigt en julkula i mitt så väldigt blida ansikte.  
vi ger upp.
konstaterar "tur att han inte minns sin första jul" och hänger bara upp hälften av juldekorationerna. 
för här råder ingen julefrid. 
här råder tröttheten. mänskligheten.
den hederliga vanliga jävla vanligheten som på sin höjd kanske orkar halvvägs. 
utan glamour, konstant perfektion eller eviga romantiseringar. 
 
och det är bra så. 
till och med skönast så. 
vi kan äta köpelussebullar, kittlas i sängen och dansa fult till jullåtar ändå. 
 
ps. ljusslingan dog efter en halvtimme. 
0 kommentarer