rubiks kub.

 
det är midsommar. jag har kört 5 timmar själv med en brusande radio. ligger i ett äckligt rum på ett vandrarhem i orsa. det luktar mögel och täcket har alldeles för många suspekta fläckar. men jag är sällan den som är den. och det var det enda rummet som fanns kvar i hela orsa denna helg tydligen. jag äter tonfisksallad direkt ur en kastrull och försöker bena ut orosmolnen innanför bröstkorgen. när någon frågar vad det är jag längtar efter är mitt direkta svar alltid "att landa, jag skulle vilja landa lite mer". det har varit mitt svar lite för många år och jag kommer på mig själv att bli less på den längtan. för den känns ju helt jävla omöjlig att nå. går det ens? går det att landa i ett liv som ständigt är på rull? vart är logiken i det? går det ens med en själ som min? som konstant har oaser av visioner men samtidigt så begränsat med ork när det väl kommer till kritan. jag är superkvinnan som avskyr superkvinnan. 
 
tillbaka till stockholm. onsdag och vi har skrivit kontrakt på vår nya lägenhet vi bytt oss till. jag går till blodcentralen efteråt. de har smsat säkert fem gånger nu när jag får ge blod efter graviditet och postgraviditet igen. de får sticka mig fyra gånger och gräver runt med nålen. som alltid. har så kassa kärl. dom tar mitt blodtryck. rynkar lite på pannan och frågar om jag är stressad. jag mumlar, tvekar, blir plötsligt lite ställd av frågan. försöker snabbt känna efter. är jag stressad? svarar nä. men ligger sedan på britsen och funderar. känner efter på riktigt. inser att ja, jo, hm, fan, juste, det är nog stress. lite som en konstant dålig morgonandedräkt ligger det där, subtilt men ändå illaluktande mitt i mina andetag. det är det taskiga med stress, att man kan normalisera det. så till den grad att man får för sig att det bara är ens andedräkt. 
 
jag vrider och vänder på livets alla små sidor, som om det vore en rubiks kub. dom är ju helt jävla omöjliga att lösa. men ändå är det min djupaste önskan. det jag längtar allra mest intensivt efter; känslan av att vara lite landad. även detta år tydligen. är det den *moderna* människans hamsterhjul tro? att så många av oss längtar efter att landa men lever i samtiden när vi alltid springer som idiotiska hamstrar i våra små hjul? kanske. jag jobbar på att slänga mitt hamsterhjul. det och få bort stressen ur mina andetag. 
1 kommentar

en natt.

I ett stökigt rum med alldeles för hög musik där jag sitter med rödmålade läppar, lockat hår och ett glas cider förstrött snurrandes i handen möter jag hans blick över bordet. Jag känner mig egentligen lite vilsen i allt det här. Lite som bambi ute på hal is för första gången. Jag vet inte riktigt hur man gör, vad jag känner eller vad jag vill. Han sträcker fram handen mitt i min vilsenhet. Jag tar den. Den är varm. Stabil. Jag ler, säger mitt namn och tänker ett tyst "tack". Tack för att nån, vem som helst, ser mig.
 
Några timmar senare satt vi där i varsin fåtölj i en lägenhet med Daniel Lemma på i bakgrunden, tända ljus och pratade. Sådär på riktigt pratade som man nästan aldrig gör. Om döden, religion, kärlek, ensamhet och jaget. Jag sa som det var. Om hjärtesorgen. Han grimaserade och sa "aj". Jag nickade. Sedan pratade vi om allt det där. Hur svårt och sorligt sådant där kan vara. Eller hur ensam man kan känna sig. Öppet, ärligt och utan vita lögner. Så som jag älskar att vara, för det är det enda jag egentligen trivs med att vara. Han var klok. Gav svar på tal. Funderade. Tänkte.
 
O när natten började ljusna till morgon la vi oss. Jag kände mig som en bräcklig fågelunge. Men utan tvekan släckte han nattdukslampan, öppnade upp sitt egna täcke och drog mig tätt intill sin kropp. Jag andades ut. Han lät sin hand glida över min rygg. Mjukt och försiktigt. Jag rös. Rös av välbehag av att bli rörd igen på det där sättet. För jag har känt mig så orörd. Så himla förbaskat jävla bortvald på alla sätt och vis men plötsligt fick jag ligga där med någon med snälla ögon som mjukt smekte min rygg. Någon som ville följa med mig även fast jag sa att jag kanske inte skulle vilja nånting alls, någon som inte avskräcktes av sanningen eller allvaret i mina tankar, någon som tog mig för det jag var.
 
Morgonen efter kramades vi hejdå. Bytte inte ens telefonnummer. Lät vår natt få vara en natt. Solen sken in genom persiennerna och jag stod i tshirt och trosor och tittade ut genom fönstret och kände något nytt innanför bröstkorgen. Kanske hopp. Hopp om att jag någon gång faktiskt kommer läka. Att någon gång kommer min kropp vänja sig vid någons annan händer smekandes min nakna rygg. Någon gång kommer jag vilja välja och själv bli vald igen. 
 
Anteckningar, våren 2013
1 kommentar

om vänskaper som håller & en tredje advent

I många år har jag tyckt det varit klurigt med vänskaper. Inte på det viset att jag inte haft vänner eller inte fått inviter att bli vän med men jag vet inte. Kanske att jag är kräsen men mest tror jag att jag rätt tidigt insåg att jag inte riktigt mäktar med bekants-vänner. Ni vet. Vänner man har för olika behov. Någon som en kanske endast tränar med. En annan en endast festar med. En tredje en mest pratar relationer med. Osv. Jag har aldrig klarat av det. Är liksom inte så... sorterad själv. Vill nånstans egentligen bara vilja kunna va. Klampa in i vänskapens rum och annonsera "tjabba, här är jag med hull och hår" och att det är fullständigt okej. Veta att i detta rum delar vi asflabbet, skörheten, struntsnacket och allvaret. Ibland äter vi vällagade satsiga middagar ihop å andra gånger (läs: mest) tacos. Inget värderas. Inga krav finns. Det får liksom bli som det blir eller orkas med. Men kanske något utav det viktigaste för mig har varit att inte hamna i relationer där det bara är jag som ger å ger å ger. Där det bara är jag som minns vad som berättats eller där det bara är jag som frågar. Orkar dessutom inte ens tänka på hur många relationer jag blivit terapeutpolarn' som själv aldrig får vara liten nån gång. Nä. 
 
Så därför är det nästan inget som gör mig lyckligare än att jag de senaste åren fått en kompisskara som skapar just det där rummet av bara-vara:ndet. Känner mig så oändligt lyckligt lottad att ibland ha middagar där vi avverkat samtal som nuddat alltifrån politik, onani, om vi har en själ eller inte, jobbiga familjerelationer, jämställdhet i relationer till sånt som gör riktigt jävla ont i ens liv just nu. Till att ibland ha middagar där vi mest leker lekar och skrattar och inte orkar nudda ett enda matnyttigt samtalsämne under hela kvällen. Eller inte alls endast ha middagar utan åker på utflykt. Upptäcker något nytt. Äter en god hamburgare, leker Fångarna på Fortet eller går på någon utställning vi efteråt kan konstatera att vi inte fattade pga. fattar aldrig konst. Där vi tillslut känner oss så trygga med varandra att någon erkänner "oj, sorry, den luktade - jag fes". Sådana rum gör mig alldeles silkenslen längst in i hjärteroten. Får mig att landa. Känna att ahh. Här får vi alla ba va. Gött.
 
Ville nånstans bara först dela den känslan om vänskaper som skapar det där rummet. För ikväll fyllde vi nämligen hemmet med några av den där kompisskaran igen.
 
 
 
Idag bjöd vi alltså in på adventsmys, lite i sista minuten (som alltid, heh) där dom som kunde fick komma. Jag drog av några grankvistar i skogen med dåligt samvete (sitter fortfarande djupt som fan det där man fick lära sig som liten; inte dra av pinnar från träden) och dukade lite juligt. 
 
 
Nattade Noah. Värmde glögg. Tände ljus. Kokade upp gröten. Torkade bort svetten av lite sista-minuten-hetsig-dammsugning. Väntade vid fönstret. 
 
 
Så droppa dom in. Lilleman vakna och blev bortskämd med uppmärksamhet och underhållning. Vi smutta glögg, lassa upp gröt och lät magarna bli mätta och belåtna. Och jag glömde ta kort. För det gör jag alltid. Kanske för att jag generellt är rätt less på att kort efter en bröllopssäsong men allra mest för att jag oftast är där. Och det är ju egentligen helt rätt men för varje år när jag tittar tillbaks på årets bilder tänker jag "vart är våra vänner?" och tänker att jag måste bli lite, lite bättre på att ta kort från mitt egna liv, vänner och familj. Men i alla fall. Jag älskar det där. Äta mat över ett köksbord med tända ljus och se ansikten man håller kär runt om. Stanna upp en stund och ba njuta. Plus; se hur ens olika vänner som en lärt känna från olika sammanhang bit för bit lära känna även varandra lite bättre. Sånt är liksom extra fint. 
 
 
Och så denna nya dimension numera. Med den nya medlemmen i klubben våra vänner liksom får ta på köpet nu, vare sig dom vill eller inte. Noah. Inga av våra vänner har barn. När vi blev gravida vet jag att jag sörjde just det - att nu skulle vi plötsligt ta sjumilalånga kliv in i en helt annan fas i livet än våra vänner. Inte för att jag nånsin tänkt att en skulle tajma, men ändå. Graviditeten kom så oväntat och i Stockholms mått mätt är vi unga förstagångsföräldrar. Men nu ligger även han där i bara-vara:ndet rummet på magen och sprattlar. Så overkligt och samtidigt självklart. Tar in våra vänner med sin blick och lär känna dom, han med. Blir ibland ledsen när vi blir för hetsigt högljudda när vi leker men lär sig tillslut att det inte är något farligt. Att det bara är att vänja sig, för i denna klan tillhör han numera, vare sig han vill eller inte (hehe). 
 
 
Och våra vänner? Utan att vi ens bett om det eller ärligt talat ens förutsätter det tar dom Noah till sitt hjärta. Busar, sjunger en sång, kravlar sig ner på marken bredvid honom, tittar in honom, turas om att hålla koll på honom, skrattar glatt åt hans sprattliga ben, pussar och gosar. Satan så fint det är att få se. Och ikväll, när vi satt där tänkte jag vilken ynnest denna klan är. Och att tanken om att denna klan någon gång kanske kommer bli berikade med fler, antingen nya vänner eller fler barn, så att vi får utöka sittplatserna runt bordet, kanske rent av köpa ett större bord för att fler ska få en självklar plats i bara-vara:ndet-rummet vi tillsammans skapat, känns som den största rikedomen. 
0 kommentarer